Rabén & Sjögrenbloggen

  1. Om hemligheter och ensamhet

    2010-09-02 08:14
    Kategorier:

    Maja och Lina i Snart är jag borta är bästa vänner. De har mycket gemensamt, men en sak som förenar dem är ensamheten. Vid första anblicken kan man tro att de är långt ifrån ensamma. Maja har många kompisar och är populär i gänget. Medan Lina har några få trofasta vänner och verkar ändå inte speciellt intresserad av att ha så många fler. Fast när man kommer både Maja och Lina lite närmare förstår man att det inte är så enkelt.

    Båda två har hemligheter som de inte kan berätta om för någon annan. De kan varken snacka med de vuxna omkring sig och alltså inte ens med bästa kompisen, eftersom de tror att de är de enda i hela världen som känner och tänker som de gör. Går igenom just det som de går igenom.

    Det här sättet att tänka gör att de blir väldigt ensamma med alla jobbiga och tunga känslor. Och jobbiga och tunga känslor växer ofta i det tysta, när man inte vågar prata om dem. Då kan det lätt bli att man gör som Maja som alltid låtsas vara så där glad. Eller att man stöter bort alla som visar minsta omtanke, som Lina. Maja och Lina gör inte så för att de är korkade eller dumma, de gör det för att ingen av dem vill att någon enda människa ska se in i deras själv. Eftersom de är rädda för det som finns där.

    Och det är väldigt synd. För det är nästan aldrig så att vi behöver vara helt ensamma och instängda med allt det där som skaver på insidan. Själen är inte ful eller farlig, och så länge man är ärlig tycker de flesta av våra vänner och de som bryr sig om oss att det är mycket värre när vi inte säger något alls än när vi säger som det är. Det finns alltid människor som förstår eller åtminstone vill förstå. Om inte i verkliga livet så på nätet, bland skolpersonal eller olika hjälpnummer som man kan ringa. För när vi väl vågar prata med någon annan om hur vi mår visar det sig ofta att de kanske har upplevt nästan samma sak eller i alla fall lyssnar och vill veta mer om hur vi har det.

    Även om vi själva går omkring med tankar som verkar knäppa och som nästan är omöjliga att klä med ord så dör kanske det där hemska inom oss lite lite grann för varje gång vi vågar prata om det. Givetvis är det inte alltid så enkelt att man blir fri från allt som är jobbigt om man bara snackar en stund. Men det är en bra bit på vägen. En början. Och framför allt slipper man känna sig ensammast i världen med sina tankar och bekymmer. Det viktigaste är att våga göra det och inte stänga in sig och tro att ingen annan känner likadant. Till slut kanske man har gått omkring ett helt liv och trott att man är ensam om att känna det man känner.
    Och det är fruktansvärt onödigt. Rent av sorgligt.

    /Hanna Jedvik

  2. Annars är man bara en liten lort

    2010-09-01 06:35
    Kategorier:

    Majorna är en av världens bästa stadsdelar. Prenzlauer Berg i Berlin är en annan väldigt trevlig stadsdel som för mig var kärlek vid första ögonkastet.
    Men i Majorna, i västra Göteborg, bodde jag i fjorton år och där skrev jag de första trevande raderna om Majas och Linas liv. Rader som långt senare skulle bli Snart är jag borta. Det är bara en av många anledningar till att detta är den stadsdel som ligger mig allra varmast om hjärtat. Den del av världen där jag känner mig mest trygg och ingen plats på jorden är mer hemma för mig än vad mitt älskade Majorna är. Ingenstans är husfasader och ansikten så välbekanta och välkomnande än just där.

    Ett av mina favoritfik i väldens bästa Majorna.

    Men efter fjorton år var det dags att gå vidare och pröva ny mark. Det är därför som jag sen snart ett år tillbaka bor på en skärgårdsö. När jag skulle flytta var jag livrädd och tyckte att det var jätteläskigt, men jag gjorde det ändå. För ibland bara måste man göra saker trots att man är jätterädd. Annars är man ingen människa, då är man bara en liten lort, som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger innan han ska slåss mot Katla.

    Och det där är en tanke som jag ofta bär med mig när jag tvekar inför saker som känns så där övermäktigt läskiga. Som att ge ut en bok till exempel. För även om det självklart är sjukt roligt och en enorm lyx att ett förlag vill ge ut just det jag har fantiserat ihop så svindlar ändå tanken på alla människor som förhoppningsvis kommer att läsa det jag har skrivit.
    Dessutom är det skräckinjagande och utelämnande att skriva en bok om saker som berör mig så stark. För även om Snart är jag borta varken handlar om mig själv eller någon jag känner har alla ord och alla händelser tagit vägen genom mitt hjärta. Exakt allt som händer i boken, alla tankar som Maja och Lina tänker och alla deras känslor har kanaliserats genom min själ för att godkännas. Den enda regel jag har för mitt skrivande är att varje ord ska kännas. Ord som inte känns när jag trycker ner tangenterna eller ser ordet på skärmen suddas ut och får inte vara med. En regel som har funkat bra för mig i skrivprocessen, men som också har kostat på rent känslomässigt.
    Inte minst nu när andra ska läsa. Det känns lite som att kasta sig utför ett stup i ett bungyjump. Och jag är ganska höjdrädd. 

    Men man måste våga. Annars är man ingen människa. Då är man bara en liten lort.
    Jag vågade! Här står min bok Snart är jag borta och visar upp sig på mitt jobb. Min kollega Soraya Hashim, som är programledare på Morgonpasset helg i P3, har krönt den med sin prinsesskrona. 

     /Hanna Jedvik 

  3. Soundtrack of Snart är jag borta

    2010-08-31 07:00
    Kategorier:

    Jag bor på en ö. Varje dag åker jag båt in till stan där jag jobbar som journalist och producent på Sveriges Radio P3 i Göteborg. Efter båten kliver jag på en buss och resan tar ofta över en timme sammanlagt. Under tiden brukar jag läsa eller lyssna på musik. Att jag har spotify i mobilen gör helt klart mina resor mer njutbara.

    Dock lyssnar jag sällan på musik samtidigt som jag läser. För när musiken pulserar i öronen kan jag sällan ge läsningen odelad uppmärksamhet. Jag slukas upp för mycket i både musiken och texten helt enkelt. Innan jag vet ordet av upptäcker jag helt plötsligt att boken ligger i knäet och blicken flyter fram över vågorna utanför båten istället för över boksidorna. Därför är det ofta svårt för mig att skriva med musik på i bakgrunden.

    Men ibland går det utmärkt och är precis vad jag behöver för att komma i rätt stämning och leva mig in i situationer och karaktärer. Då kan det verkligen vara musiken som gör att orden kommer av sig självt.

    Den som har läst Snart är jag borta vet att musiken nästan har en egen roll i berättelsen. Därför bjuder jag här på ett soundtrack som jag har satt ihop till boken i form av en spotifylista. Den består dels av alla låtarna som är med i boken, men även en massa annan göttig musik som Maja, Lina, Martin, Calle, Jonas och de andra lyssnar på. Listan kan också innehålla ett och annat guldkorn som på något vis har varit med mig i skrivandet och skapat en stämning, känsla eller på annat sätt hjälpt fram historien. Kanske har det också smugit sig in en och annan goding som har ingjutit styrka i mig under skrivprocessen. Musik som har motat bort prestationsångest och skrivkamp har fått lämna plats för mod och en gnutta självförtroende. Kanske finns det även en och annan låt på listan som helt enkelt har varit viktig för mig i livet under tiden som boken har blivit till.

    Självklart önskar jag att soundtracket ska kunna förhöja läsupplevelsen för er som läser Snart är jag borta. Om inte, så hoppas jag att låtarna kan bidra med styrka och energi en gråtung dag på väg till eller från jobbet eller skolan.

    Så här ser det ut när jag åker hem genom höststormarna.

    /Hanna Jedvik 

  4. Känn ingen sorg för mig Göteborg

    2010-08-30 07:39
    Kategorier:

    En sak som jag har gemensamt med både Maja och Lina i Snart är jag borta är intresset för musik. Genom åren har hjältarna kommit och gått och en del har stannat för alltid.  Det började med Carola och snirklade sig fram via Madonna, Thåström och The Cure och många många fler i takt med att skivsamlingen växte i hyllan. Jag har trängts på små klubbspelningar, myllrat på festivaler och förtrollats bland tusentals på de stora arenorna.

    Nuförtiden är det Way Out West-festivalen här i Göteborg som är årets stora högtid för mig. I år var det M.I.A, gubbsen i Iggy and the Stooges och Håkan Hellström som bjöd på de bästa konsertupplevelserna. Håkan spelade hela sitt debutalbum från början till slut, och inledde med underbara bilder över min fina hemstad Göteborg.

    Man brukar säga att man bär med sig vissa ögonblick hela livet. Själv minns jag fortfarande var jag var när jag fick reda på att Olof Palme var skjuten, när Anna Lind blev knivhuggen på NK och när jag på tv-skärmen såg de kapade planen flyga in i World Trade Center.

    Och jag minns fortfarande var jag var när jag hörde Känn ingen sorg för mig Göteborg första gången. Hur jag reagerade på den briljanta texten och den säregna sången. På uppriktigheten och passionen. Hur jag exalterat pratade med min bror om den fantastiska singeln med Broder Daniels basist och före detta trummis.
    Men om någon hade frågat mig hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle stå och sjunga allsång till Känn ingen sorg för mig Göteborg tillsammans med drygt 20 000 andra så många år senare. Kanske hade jag inte ens trott att jag skulle minnas låten. Så värst mycket högre tankar om sin popkarriär hade nog inte Håkan heller. I intervjuer pratade han mest om att han skulle börja plugga igen snart, så fort folket hade tröttna på honom. Så blev det inte. Resten är som bekant historia.

    I sitt extranummer på Way Out West bjöd Göteborgs finaste på den nya specialskrivna låten River en vacker dröm. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få stanna så länge”, sjunger Håkan och förundras över att han nu har fått hålla på med sin solomusik i tio år.
    Det är en bra påminnelse om hur oförutsägbart livet kan vara. Vad som helst kan faktiskt hända. Även om livet eller vissa saker skulle kännas hopplösa just nu kan det ändras när som helst. Som i ett trollslag. Eller genom hårt arbete. För ingen kan veta vad som sker i framtiden. Jag hade ingen aning när jag låg i min säg och hörde Känn ingen sorg för mig Göteborg första gången. Och Håkan hade ingen aning.

    Se Håkan Hellström framföra River en vacker dröm på Way Out West här.

    /Hanna Jedvik

  5. Bokhandelsinvigning!

    2010-08-27 08:16
    Kategorier:

    Akademibokhandeln öppnar i dag en ny butik på Kungsgatan i Stockholm, vid Hötorget. I går kväll var det förhandstitt och mingel. En superfräsch och fin butik har det blivit, med café såklart. Just vid ingången står en stor svart hylla - Mitt livs bokhylla. Bokhandeln har bjudit in ett antal författare som fått välja ut de fem mest betydelsefulla böckerna i deras liv. Johanna Lindbäcks fem böcker finns där i hyllan, även Anna Jansson, Mian Lodalen, Åke Edwardson, Magdalena Ribbing, Jerker Virdborg med flera.

  6. Ungdomsboksfrukost!

    2010-08-26 13:12

    Ett brustet hjärta som fått på sig löparskorna, ett annat krossat hjärta som vägrar resa sig från soffan, svek och lögner från kärleken, ett kokande hat under ytan av 90 kilo frustrerad danskropp, ensamhetens brutala ansikte under sista klassresan och en bubblande förälskelse i bästa vännen.

    Ämnena var många när Rabén & Sjögren dukade upp till ungdomsboksfrukost.

    Kaffe, frallor och litteratur, i morse stod sex aktuella ungdomsboksförfattare i centrum. Allvar blandades med skratt och igenkännande nickar när författarna presenterade sina titlar och solen gick upp över förlaget på Riddarholmen.

    Först upp på scenen var Johanna Lindbäck. I hennes fjärde roman Saker som aldrig händer får läsaren följa Andreas som lämnat Luleå och flyttat till barndomsbyn utanför stan. I samma veva som flickvännens och bästa vännernas lögner uppdagas gör kompisen från förr, Erik, entré i Andreas liv. Och ingenting blir som han tänkt sig.

    Morris är en återkommande karaktär från Gunnar Ardelius debutJag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta har flickvännen Betty och Morris gått skilda vägar. Morris hoppas att en resa till Paris ska återförena dem, men hans nya vanor i löparspåren förändrar allt.

    Synvilla är en psykologisk thriller och Karina Berg Johanssons debutbok om en klass på väg mot en katastrof. I berättelsen är Samuel rösten inifrån tonårsgänget, trots att han kämpar för att vara en outsider, och Ika är iakttagaren, ögat som upptäcker att det man ser vid första anblicken kanske bara är en synvilla.

    Jeppe måste komma över Emma. Hon har lämnat honom på en soffa i en sunkig andrahandslägenhet med råttan som enda sällskap. Men Jeppe har fastnat i soffan och vägrar resa sig därifrån. I Ingrid Olssons nya roman, Komma över, skildrar hon ett förhållandes uppgång och fall.

    Att bli kär i sin bästa vän är ett ”big no no”. Lättare blir det inte om vännen är av samma kön och man inte är så säker huruvida hon gillar tjejer eller inte. Det kanske vore på sin plats berätta om sina känslor om det inte äventyrade den egna positionen som en av skolans mest populära. I Sofia Nordins bok Det händer nu brottas huvudpersonen Stella med sina inre tankar om vad som är okej och inte.

    Under ytan pyr det fula fula hatet. Martha känner sig ägd av sina föräldrar. Mamman som skaffat en ny familj och pappan som blivit en nyförälskad patetisk 17-åring sedan han träffat blonda Solveig. Tillsammans med nyvunna vännen Adde gör hon, med sina 90 kilo, uppror genom att börja på estetiska danslinjen. Hatet som legat och grott börja så sakta sippra ut. Marie-Chantal Longs Vad hatet gör kan ingen fatta är en psykologisk thriller.

    Tack alla som kom, vi ses igen!

    /Emilia Holmqvist

    ps. Läs även inlägg på Enbokcirkelföralla!